Att vara förkyld.

Mitt största problem med förkylningar är inte att man är matt, etc. Det är att jag blir dum i huvudet. Som om jag är redigt bakfull, fast (ibland) utan huvudvärk. Dum i huvudet är en dålig beskrivning, och för övrigt är det rätt redudant att beskriva var i kroppen dumheten är lokaliserad. Det är mer som att hela hjärnan klockar ner lite. Drar ner till halvfart. Jag kan till exempel, som just nu, sitta och halvgapande titta ut genom fönstret, på ett träd. Länge. Det kan jag inte annars. Alltså, det är inget särskilt med trädet. Det är ett träd, det är utan löv och jag har inga djupare tankar på gång samtidigt. Jag sitter bara och glor på ett träd, munnen öppen och allt. Flera sekunder. Så kan man inte hålla på. Kanske handlar det inte om att man blir dummare, utan om att man är trött. Man orkar inte så mycket. Ett träd räcker bra. Och slipper man hålla munnen stängd så är det en extra komfort. Det kanske är att man är matt? OK, då är det det som är mitt största problem med förkylningar.

Den enda fördelen med förkylningar, det är att de går över. Först är man sjuk, man glor på träd, man droppar snor överallt, man träffar ingen. Allt är skit. Men sen får man komma tillbaka till världen. Och det där är grymt! Första dagen man träffar människor, helst vänner, efter att ha varit isolerad i en vecka är fantastisk. Man är inte längre matt! Man kan prata! Och bygga komplexa meningar! Och få svar på dem! Av människor! Allt detta leder till att man uppskattar livet som frisk lite mer. Sen går det en dag, och så glömmer man bort att man skulle kunna ha det lite sämre.

1+/5