torsdag 13 maj 2010

Två saker man kan äta och en man kan dricka.



Kolibrie – osten som nästan är en brie

Jag gillar inte brieost. Brieost smakar nästan ingenting, och sen beskt. Faktum är att den lanserades som "Brie - den masochistiska osten" under sjuttiotalet, en tid då en stor del av medelklassens sociala positionering gick ut på att göra det så obekvämt som möjligt för sig själv. Lyssna bara på musiken.

Kolibrie är inte heller en brieost. Antagligen för att den inte görs i Frankrike. Det finns ju regionala skydd för sånt där. Men den är nästan en brie. Den ser ut som en brie, den luktar som en brie (inget), och den beter sig som en brie (den ligger stilla och är krämig). Det är brie 101 – saker man kan kräva av en ost som nästan är en brie. Sen kommer vi till Kolibriens existensberättigande: dess smak. Nästan ingenting, och sen ...salt. Och det är där nästan-brien blir bättre än en brie. Den är inte besk – den är god. En brie för det livsnjutande 2010, sålunda. Dessutom är Kolibrie billigare än brie, eftersom det inte är brie. Och så går den att använda i alla sorters matlagning, exempelvis som köttersättning i tomatsås. Brie!

4+/5 (+ för namnet)




Kiviks lättdryck päron – bra dryck, konstigt namn. 

Jag minns att jag som liten läste en story i en kvällstidning om en kille som var ordentlig och duktig och lite tillbakadragen och som dog när han "surfade" på taket till en tunnebanevagn (det här var innan internet slog igenom och hade inget att göra med wardriving). Vad som gör att jag fortfarande minns händelsen är att killens mamma i artikeln nämnde att hans favoritglass var päronsplitt. Den vardagliga detaljen förmänskligade honom, gjorde honom till ett barn som aldrig fick bli gammalt. Detaljer. Bra att minnas, om du någonsin ska skriva något som ska beröra.

Hur som helst, den här unge mannen hade rätt. Päronsplitt är en av världens bästa glassar. Och Kiviks päronlättdryck smakar P-R-Etc som Päronsplitt. Fast i dryckform! Och på mitt ICA får man fem päronlättdryck för tjugo spänn. Det är fem liter a) mycket god pärondryck med nyttiga konnotationer b) flytande nostalgi. För nästan ingenting! Dessutom tar den lite plats (späds 1+4) och kan förvaras i skafferiet.

5/5




Fiskexportens Bryggsill -"It's got matjes!"

Jag har ätit mycket sill i mina dagar. Som student var det lätt att halka in på olika maträtter. Ett tag åt jag snabbmakaroner med smör och salt till frukost (det gick ganska fort över – annars skulle jag vara död idag). Sill var ett enkelt val. Potatiskoket innebar en lite längre tillagningstid än till pasta, men var samtidigt den enda ansträngning som krävdes. Ta tre potatisar och ett ägg. Koka upp. När det kokar, sätt en timer på 7 minuter. Kolla på Oprah på TV. Snacka med Kele. Plocka upp ägget. Återgå till TV/umgänge. Plocka upp potatis. Ät. Som sillkonsument och låginkomsttagare har jag sällan nått de högre graderna av sill (det vill säga butiks- eller rökerilagad) – däremot har jag etablerat min lägstanivå vid ABBA. Dålig sill smakar som inlagd, sönderfallande fisk borde göra. 

Ät inte dålig sill.

Ät hellre makaroner med smör.

I och med att jag långsamt börjar röra mig mot den medelklassexistens jag alltid varit predestinerad att hamna i har jag börjat köpa lite bättre sill. Den bättre sillen kommer från Fiskexporten, och den är mycket god. Än så länge har jag ätit deras kräftsill, vilken nästan är i nivå med den rökerilagade kräftsill som min far brukar bjuda på, den som alltid förstör huvudrätten eftersom man äter för mycket, och nu senast: bryggsill. Bryggsill är bäst. Varför? För att den, som det står på burken, är "gjord på matjes". Här får jag en mental koppling till Gatorade's "It's got electrolytes!", bara det att "It's got matjes!" är mycket mer slagkraftigt för en sillkännare. Vad bryr jag mig om elektrolyter?

Matjessill är den bästa sillen. Den som inte håller med tycker egentligen inte om sill. De tycker om andra saker. Som senapssås eller ishockey.

Att kombinera matejssill med en sås (i det här fallet bryggsås) är ett genidrag. Det finns inget mer att säga.

5/5