torsdag 13 maj 2010

Två saker man kan äta och en man kan dricka.



Kolibrie – osten som nästan är en brie

Jag gillar inte brieost. Brieost smakar nästan ingenting, och sen beskt. Faktum är att den lanserades som "Brie - den masochistiska osten" under sjuttiotalet, en tid då en stor del av medelklassens sociala positionering gick ut på att göra det så obekvämt som möjligt för sig själv. Lyssna bara på musiken.

Kolibrie är inte heller en brieost. Antagligen för att den inte görs i Frankrike. Det finns ju regionala skydd för sånt där. Men den är nästan en brie. Den ser ut som en brie, den luktar som en brie (inget), och den beter sig som en brie (den ligger stilla och är krämig). Det är brie 101 – saker man kan kräva av en ost som nästan är en brie. Sen kommer vi till Kolibriens existensberättigande: dess smak. Nästan ingenting, och sen ...salt. Och det är där nästan-brien blir bättre än en brie. Den är inte besk – den är god. En brie för det livsnjutande 2010, sålunda. Dessutom är Kolibrie billigare än brie, eftersom det inte är brie. Och så går den att använda i alla sorters matlagning, exempelvis som köttersättning i tomatsås. Brie!

4+/5 (+ för namnet)




Kiviks lättdryck päron – bra dryck, konstigt namn. 

Jag minns att jag som liten läste en story i en kvällstidning om en kille som var ordentlig och duktig och lite tillbakadragen och som dog när han "surfade" på taket till en tunnebanevagn (det här var innan internet slog igenom och hade inget att göra med wardriving). Vad som gör att jag fortfarande minns händelsen är att killens mamma i artikeln nämnde att hans favoritglass var päronsplitt. Den vardagliga detaljen förmänskligade honom, gjorde honom till ett barn som aldrig fick bli gammalt. Detaljer. Bra att minnas, om du någonsin ska skriva något som ska beröra.

Hur som helst, den här unge mannen hade rätt. Päronsplitt är en av världens bästa glassar. Och Kiviks päronlättdryck smakar P-R-Etc som Päronsplitt. Fast i dryckform! Och på mitt ICA får man fem päronlättdryck för tjugo spänn. Det är fem liter a) mycket god pärondryck med nyttiga konnotationer b) flytande nostalgi. För nästan ingenting! Dessutom tar den lite plats (späds 1+4) och kan förvaras i skafferiet.

5/5




Fiskexportens Bryggsill -"It's got matjes!"

Jag har ätit mycket sill i mina dagar. Som student var det lätt att halka in på olika maträtter. Ett tag åt jag snabbmakaroner med smör och salt till frukost (det gick ganska fort över – annars skulle jag vara död idag). Sill var ett enkelt val. Potatiskoket innebar en lite längre tillagningstid än till pasta, men var samtidigt den enda ansträngning som krävdes. Ta tre potatisar och ett ägg. Koka upp. När det kokar, sätt en timer på 7 minuter. Kolla på Oprah på TV. Snacka med Kele. Plocka upp ägget. Återgå till TV/umgänge. Plocka upp potatis. Ät. Som sillkonsument och låginkomsttagare har jag sällan nått de högre graderna av sill (det vill säga butiks- eller rökerilagad) – däremot har jag etablerat min lägstanivå vid ABBA. Dålig sill smakar som inlagd, sönderfallande fisk borde göra. 

Ät inte dålig sill.

Ät hellre makaroner med smör.

I och med att jag långsamt börjar röra mig mot den medelklassexistens jag alltid varit predestinerad att hamna i har jag börjat köpa lite bättre sill. Den bättre sillen kommer från Fiskexporten, och den är mycket god. Än så länge har jag ätit deras kräftsill, vilken nästan är i nivå med den rökerilagade kräftsill som min far brukar bjuda på, den som alltid förstör huvudrätten eftersom man äter för mycket, och nu senast: bryggsill. Bryggsill är bäst. Varför? För att den, som det står på burken, är "gjord på matjes". Här får jag en mental koppling till Gatorade's "It's got electrolytes!", bara det att "It's got matjes!" är mycket mer slagkraftigt för en sillkännare. Vad bryr jag mig om elektrolyter?

Matjessill är den bästa sillen. Den som inte håller med tycker egentligen inte om sill. De tycker om andra saker. Som senapssås eller ishockey.

Att kombinera matejssill med en sås (i det här fallet bryggsås) är ett genidrag. Det finns inget mer att säga.

5/5

tisdag 8 december 2009

Reservdelar.

Reservdelar är (förstås) bra. Konceptet är väl uttänkt. Du har en sak. Den går sönder. Istället för att köpa en ny sak köper du en reservdel till den gamla saken och återställer dess funktion, till bråkdelen av priset för en ny sak. Enkelt! Men som dedikerad hemmafixare har jag gått igenom en hel del reservdelar, och jag det här kan jag berätta: reservdelar är en besvikelse.

Det fungerar så här: Saken går sönder. Man saknar sin fungerande sak. Man beställer en reservdel. Än så länge är allt i sin ordning – enda alternativet är ju att köpa en ny sak, och det vet man ju, som 2000-talsmänniska, att det är dumt. Men sen händer något (för mig, i alla fall): saken får helt nya dimensioner. Man tänker sig att "bara jag hade reservdelen, då skulle vi ha det så kul ihop, jag och saken". Förväntningarna skruvas, helt i onödan, upp och man börjar tänka att den fungerande saken är lika spännande som en ny sak.

Så kommer reservdelen. Man lagar saken. Och upptäcker att det är samma gamla sak man alltid haft. Den kan inget nytt. Den ser inte ens annorlunda ut. "Det här var ju inte särskilt kul", tänker man medan man använder sin sak, "och jag som trodde att allt skulle bli annorlunda nu när jag reparerat dig".

3/5


 (en fungerande sak är trots allt mycket bättre än en trasig sak).

fredag 4 december 2009

Att vara förkyld.

Mitt största problem med förkylningar är inte att man är matt, etc. Det är att jag blir dum i huvudet. Som om jag är redigt bakfull, fast (ibland) utan huvudvärk. Dum i huvudet är en dålig beskrivning, och för övrigt är det rätt redudant att beskriva var i kroppen dumheten är lokaliserad. Det är mer som att hela hjärnan klockar ner lite. Drar ner till halvfart. Jag kan till exempel, som just nu, sitta och halvgapande titta ut genom fönstret, på ett träd. Länge. Det kan jag inte annars. Alltså, det är inget särskilt med trädet. Det är ett träd, det är utan löv och jag har inga djupare tankar på gång samtidigt. Jag sitter bara och glor på ett träd, munnen öppen och allt. Flera sekunder. Så kan man inte hålla på. Kanske handlar det inte om att man blir dummare, utan om att man är trött. Man orkar inte så mycket. Ett träd räcker bra. Och slipper man hålla munnen stängd så är det en extra komfort. Det kanske är att man är matt? OK, då är det det som är mitt största problem med förkylningar.

Den enda fördelen med förkylningar, det är att de går över. Först är man sjuk, man glor på träd, man droppar snor överallt, man träffar ingen. Allt är skit. Men sen får man komma tillbaka till världen. Och det där är grymt! Första dagen man träffar människor, helst vänner, efter att ha varit isolerad i en vecka är fantastisk. Man är inte längre matt! Man kan prata! Och bygga komplexa meningar! Och få svar på dem! Av människor! Allt detta leder till att man uppskattar livet som frisk lite mer. Sen går det en dag, och så glömmer man bort att man skulle kunna ha det lite sämre.

1+/5

torsdag 12 november 2009

Jogging (på vintern)

Jag joggade igår (det är vinter).

När man joggar på vintern svetttas man nästan inte.

Man är nästan ensam i spåret (det är vinter).

Och som folk tittar.

Man är inte längre en av hundratals människor som ger sig ut i spåren för att jogga under badsäsongen; nej, man trotsar väder och vind, blir en atlet, en man med ideal, mål och vilja av rostfritt stål. Titta, där springer en man som bygger imperier, säger föräldrar till sina barn. Titta, där springer en riktig karl, en sån du behöver, säger någon till sin nydumpade tjejkompis.

Efter åtta kilometer kom jag hem till den färdigtorkade tvätten i tvättstugan (vid det här laget var jag inte längre Emil, utan en technicolor-version av mig själv), bar hem den, duschade och åt middag. Och sen,

sen tryckte jag i mig skräp-sitcoms och choklad tills jag somnade. Titta! Där ligger en man som...

5/5

fredag 16 oktober 2009

Kaffe, del 2.

Jag erkänner: det fanns en agenda. Jag tänkte mig att jag skulle komma ner från mitt kafferus runt klockan 12, få monumental ångest och skriva ett kallsvettigt inlägg där jag gav kaffe 1/5. Men den här gången lyckades jag kanalisera Kraften och fick något gjort. Därmed ingen ångest. Och kaffe får behålla sitt toppbetyg. För den här gången.

Kaffe, del 1.

Jag har kaffe i mina vener. Kaffe! Kaffe eyes! En referens till Primal Scream! Åååh, jag ska göra allt och det ska bli bra! Kaffe!

5/5

lördag 21 mars 2009

Jogging

Själva joggandet är, beroende på tillfället, någonstans mellan helt OK och vidrigt. Det finns folk som säger att det är härligt, men de ljuger för sig själva (vilket i sig är ett så roligt drag att det är OK). Tillflödet av Lutheransk stolthet och endorfiner efteråt, samt möjligheten att säga "hej! nej, jag var ju ute och joggade så jag missade att du ringde. puh!" är däremot underbar. Och så är det ju populärt att inte vara fet också.

4/5

Folk som ljuger för sig själva: 4/5 om man kan skratta åt dem på avstånd. Om man måste bekräfta deras jävla lögner hela tiden halkar de snabbt ner till 1/5.