Jag har ju lyssnat på denhär nästan hundra gånger, men den svepande basen och sen pianoklinkandet och gitarren som startar och stoppar och startar och stoppar och sången som är någonstans väldigt nära James Iha och glockenspiel och de otroligt dova baskickarna och start och stopp och trummorna som öser in och pianot och sen blir det en annan låt och tillbaka igen och någonstans nu så är popmelodiöronen helt vilse och det var väl alltid det man önskade sig, och sen störtdyker man ner i truminferno igen. !
4+/5
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar